När bitterheter smyger sig på

 

Det är inte det lättaste att uttrycka sina rätta känslor alla gånger. Ibland spelar det ingen roll vad man känner, så gråter man iallafall. Oftast när man är ledsen såklart, men många gånger när man är arg och rädd också. Därför kan det vara svårt för människor omkring en att förstå varför man gråter.
Det är svårt att få fram ett budskap när åhöraren inte lyssnar. Kanske lyssnar – men inte tar det på allvar. Det är jobbigt att försöka förklara saker och ting som inte blir förstådd i någon annans öron. Det är jobbigt att tjata sig fram till svar, tjata om hur man önskar att saker och ting var, tjata om hur man vill bli behandlad.


Ibland inser man att man inte ska stå ut med vadsomhelst, men det är jobbigt att bara gå sin väg och lämna hela bagaget man har bakom sig. Det är ett litet steg som är så himla besvärligt. Ofta är det så att hjärtat säger en sak, medan hjärnan säger en annan. Och då blir det där lilla steget ännu svårare att ta, eftersom man inte riktigt vet vad det är man vill. Ena stunden tror man sig veta, och i andra har man inte den blekaste aning. I och med att det är så otroligt svårt att bestämma sig, så försöker man skjuta det framför sig, man försöker gömma och glömma och låtsas som om allt är röda rosor och en flaska Bollinger.


Det är tråkigt när man måste inse att vissa människor inte gör sig speciellt bra i ens liv. Tråkigt när man för hundraelfte gången får det bekräftat och fortfarande försöker sopa det under mattan, innan man till sist får en spark i arslet och sopar personen ifråga under den istället.
Vissa människor fungerar ihop, andra inte, och somliga ibland (när tillfället ges och det bjuds till från båda håll).
Det är himla trevligt när man inser att vissa människor gör sig himla bra i ens liv – tråkigt när man inser att man faktiskt inte ens är bekant med dom. Drömma kan man.
Vart hittar man riktigt bra människor nuförtiden? Oftast har dom bara dykt upp för mig, mitt framför ögonen, och först har man trott att det varit en slump tills man insett att det var helt tvärtom. Självklart har det ju oftast också varit så att dessa människor bara tittat in i mitt liv för en liten stund för att sedan ha blivit bortplockad därifrån, pågrund av olika orsaker. Men jag skulle heller inte vilja säga att jag ångrar någonting. Allt man är med om formar dig som person, i vissa specifika fall är det någonting negativt, men oftast, utan att man vet om det (om man inte gräver tillräckligt djupt) någonting bra.
Det finns väldigt många (fd)vänner som jag saknar, som bara är ett knapptryck bort, men i och med att jag (eller dom) inte hört av sig än, det säger mig någonting. Det är nått som inte stämmer. Och det finns ju trots allt en anledning till att vi gått skilda vägar såattsäga. Och det är ju nått med detdär också, att det alltid ska vara jag? Varför är det alltid jag som ska ringa? Varför är det alltid jag som ska komma till dig? Varför är det alltid jag som ska bestämma vad vi ska äta? Varför är det alltid jag som får ta första steget och vara den större människan? ..många frågor man kan ställa sig. Men det kanske har att göra med att jag mår dåligt över att inte ha koll över vissa saker. Har man inte hörts av på ett tag mår jag dålig och av den anledningen hört av mig. Men någonting är annorlunda nu, det känns som det. Visserligen mår jag dåligt, men jag står på mig.

 

Jag är väldigt duktig på att tänka, men det är alldeles som att när jag verkligen vill/behöver tänka och fundera, så går det trögt. Jag stannar vid tanken: ”Tänk”, och står och maler på tills någonting annat fångar min uppmärksamhet.
Men jag är ganska dålig på att dölja vad jag tänker. Dålig på att lirka bort dom tankar som jag varken vill eller borde ha. Sånna tankar som man bara mår otroligt dåligt av, men man kan inte göra sig av med dom.

Jag vet att jag är en klok och empatisk människa, det har jag ärvt av min mor. Jag har nog ärvt det mesta av henne, därför är hon den första jag alltid pratar med, no matter what it's about. Hon förstår varenda litet ord jag säger. Hon försöker alltid hjälpa mig hitta rätt väg igen, och det bästa av allt, hon lyssnar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla har någon som henne i deras liv. För jag hade helt enkelt inte kunnat klara mig utan henne (jag hade inte ens funnits till blablabla.. ni som läser förstår säkert vad jag vill ha ut av den meningen).

 

Hm. Finns det något annat jag vill ta upp nu när jag ändå är i skrivartagen.
(funderar och tanken: ”Tänk” dyker helt oväntat upp..)

 

Jag tycker om att skriva, men har mer och mer dragits ifrån det efter åren som gått. Man har inte riktigt tid till det, och jag inser nu hur mycket jag saknat det. Att bara skriva, ventilera med en skärm. Det är ju sjukt egentligen att vissa faktiskt läser. För jag tror att största delen av läsarna inte har någon speciellt relation till mig som det ser ut idag.

Det blev visst ett rätt långt inlägg, men det är långt ifrån alla tankar som jag haft idag. Har även hunnit med att hänga upp en klänningshängare, betalat räkningar, kollat på utbildningar, fått coatching av min bror över telefon angående dataproblematik, klistrat in 20 bilder i openoffice, insett att det inte fungerade med openoffice, klistrat in 20 bilder i adobereader, insett att filerna blev för stora, förminskat alla bilder, kom på snilleblixten att jag kunde bifoga varje bild var för sig, insett att det inte alls gick eftersom jag bara hade max 5 filer att ladda upp, insett att jag inte hade ork att sitta med det längre och att jag trots allt har ca 2 veckor på mig innan allt ska vara inskickat, satt upp tavelhyllor med lite problem påvägen, lagat mat, sett min pojkvän gå utanför dörren för att åka till Indal och angla imorgonbitti, och nu skrivit av mig).

Jag blir ofta ledsen, ofta bitter. Känslan av hopplöshet dyker också upp ganska ofta. Det kan låta som om jag inte vill leva längre, men det är helt tvärtom. Innerst inne är jag en stark människa, som inte låter mig krossas av nått, men man måste tillåta sig själv att må dåligt och spy lite galla över all skit då och då (i mitt fall, oftare än då). Och sen återkommer vi till att jag tror att man utsätts för såpass mycket som man klarar av att hantera. Och det hjälper mig många gånger att kunna nå upp till ytan igen och andas.

Jag har en lägenhet, 3 olika yrkestitlar (hoppas på en 4:e snart), 4 olika arbetsplatser där jag i stort sett trivs riktigt bra (trots att det är jobbigt att hoppa omkring som timvikarie), jag har en familj som jag sätter högre än någonting annat, en pojkvän/sambo som älskar mig och viceversa, körkort och bil, pengar på sparkontona och en hyffsad hälsa (om man bortser från käkar och rygg).

Jag har ett bra liv. Jag trivs med mitt liv, trots att man stundtals önskar sig någonting mer än vad man har. Lycklig, bitvis olycklig, men ingenting att oroa sig för.
Det blir ofta så att det är när man är olycklig som skrivandet är nära till hands. Är man lycklig har man fullt upp med att vara just, lycklig.

 


Kommentarer
Postat av: L

Jag tycker om allt du skriver! Jag känner igen mig så mycket i dig och hur du tänker. Tycker också det är så skönt o skriva, vissa perioder kan jag dela med mig offentligt och vissa perioder skriver jag i den privata (endast för mig) bloggen. Det är ungefär lika skönt som att få ventilera med en kompis om man är förbannad över något. Fortsätt skriv, så jag har något intressant o läsa ;) Ha det gott! /L

2013-04-08 @ 00:53:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0