Ett vilddjur och en skrikhals

Ja, lite så är det när man ska ut på tur med båda barnen - ensam. Har jag inga gråa hårstrån än så borde dom vara på intågande.

Skulle på BVC idag med båda två.
Elmer stannade på 13,8kg och lillwalle väger nu 5,8kg.
Även fast det var en pärs att åka iväg själv med dom så känns det skönt att ha gjort det själv. Man måste ju lära sig någon gång. Kvinnan har ju klarat av det i många år innan mig + att antalet barn även kan ha varit bra mycket högre.

Äntligen helg! Härligt att få ha pappan hemma med oss på heltid även om han ska iväg och pyssla med diverse. Blir som lite avlastning för mig. Swishade över pengar till min man så han kunde springa in på bolaget och köpa nått bubbligt till mig! Längtar redan!
Dom här mammakilona får nog hänga kvar ett tag till. Är det sommar så är det och jag är så trött på hysterin kring att såfort som möjligt svälta sig och gå ner i vikt. För mig är det en självklarhet att amma sitt barn (om man kan), men vi är alla olika. Jag höll ju ut i 10veckor (!!!) med Elmer utan att ha fått till amningen, tills snorbromsdoktorn bokade en tid för att klippa tungbandet på honom. Lillfisen! Att ingen lyssnade på oss från allra första början är för mig en gåta än idag. Det var mycket blod, svett och tårar under dom veckorna. Och efter bara någon dag kunde han ju dricka ur koppen galant. Det var en stor räddning för oss - koppen OCH den elektriska pumpen som jag fick av mamma.

Waldor har varit lite gnölig i nån veckas tid, anledningen är förmodligen all mögelost som jag tryckt i mig såfort jag fått möjlighet. Slut med det i nån månad innan magen hans blivit lite starkare.

Nu ska jag ta en snus och prata lite med storpojken som går omkring och ropar "mommo, sassis" (mormor och Lasse).

Hejdå!


Stugmys och 6% ström

Sitter i mamma och Lasses stuga nu. Joel skjutsade hit mig och pojkarna så han kan börja bila upp golvet i källaren. Varför undrar ni.. Golvvärme ska ju in! Kommer bli så himla bra, då det är rått och kallt - såsom det brukar kunna vara i en källare. Det är ju en fördel om tvätten torkar tycker ja!

Pojkarna sover vilket ni kanske förstod eftersom jag skriver. Mamma och Lasse dyker nog in närsomhelst, och då är det bra om storknulen är utvilad och pigg!

Vi blir nog kvar tillpå torsdag skulle jag tro, då Joel ska iväg och greja lite med bilen min imorgonkväll.

Ingen laddare och 6% ström.. ingen höjdare! Allrahelst när man är i stugan.

Lär väl lyckas ladda den lite senare så får se om jag knåpar ihop någonting mer matnyttigt åt er. Tills dess -

Pusss!


Passar på..

Nu sover dom igen, alla tre! Har jag fått in snitsen eller är det bara flyt?
Återstår att se..

Somsagt - ni må tycka att jag gnäller osvosvosv. Men självklart älskar jag min familj mer än någonting annat! ..tycker nog mest att det är lite småkul att skriva om sådant som andra kanske känner igen sig i fast dom inte törs säga det - eller har någon att prata med. Sedan är det ju alltid roligt om det retar någon!

Sedan jag kläckte ut sista pojken har min matlust varit lika med noll, vilket inte rimmar så bra med amning. Nu ska jag ju inte oroa mig eftersom han går upp typ 3-400gram i veckan. Han börjar bli så rund och go Lillsparven min.
Hur hittar man tillbaks till suget efter något att äta? Kom gärna med tips..

Min kära far då.. 60 åringen numera! Eftersom vi gått och blivit med kattunge och Joel är borta på spelning så kan jag inte gratta honom idag då man inte ska lämna kissen i mer än 5 timmar typ. Vilket är förståligt då hon egentligen är precis som mina söner - göra sina behov, busa, få mat & kärlek.

Nu tänkte jag kika vad netflix har att erbjuda i serieväg. Får se om jag har tid att skriva nått mer idag - är ju ensam hemma med tre vilddjur.

Tjingeling!


Tålamod Nilsson, tålamod!

Idag fyller min fina pappa år!

Natten har varit bra - som dom allra flesta nätter. Waldor vaknar en gång och vill ha mat. Morgonen därimot.. Jag har väl blivit bortskämd med att dagen börjat kring 8.30-9.00, därför känns det tungt när man ska upp klockan 7 istället, allrahelst när jag inte kom i säng föränn 1. Kollade klart på Gossipgirl så nu har jag ingen serie att kolla på för tillfället. Något förslag? Jag vill kolla på någonting som kanske inte Joel har så mycket nytta utav - så han inte blir kinkig för att jag lämnat honom utanför.

Joel åka iväg kring 8 imorse, dom har spelning någonstans långt bort så han kommer inte hem föränn tidigt imorgon skulle jag tro. Så man kan kalla mig för änka denna lördag.

Även idag testar Elmer mitt tålamod, trots att det är väldigt lindrigt. Han kastar saker på golvet och vägrar plocka upp - tills jag iprincip tvingar honom. Då kisar han med ögonen såsom han alltid gör när han vet att han gjort någonting fel.
Igår lyfte han katten i huvudet och efter den utskällningen så rörde han inte henne på hela kvällen - kanske för att jag sa att han aldrig skulle få ta på henne mer - någonsin. Ja som ni hör. Ibland har man inte mer tålamod än vad man har. Och när Elmer sussar gott i sin säng på kvällen så funderar man och skuldkänslor kommer. Men det är nog någonting som hör till när man blir förälder - att man resten av livet kommer ha skuldkänslor.

Nu kanske ni tycker att jag är negativ, och att sanningen kanske har fått lite extra krydda på sig - men det ända man får höra och läsa är allas underbara Svensson liv - vilket omöjligt kan vara sant, för någon.

Nu gråter båda mina pojkar så jag måste rycka in.

På återseende!


Ensamtiden under lunchsovningen

Det är inte bara att ha två småttingar. Allrahelst när båda gråter eller skriker samtidigt. Man är ju bara människa och jag har endast två händer. Men när man lyckas söva båda två känns lite som en seger och tiden måste utnyttjas till max. När en eller båda vaknar ångrar man sig lite att man inte själv sov en stund. Lätt att vara efterklok.

Både igår och idag har lilleman varit lite som klister på mig. Förklaringen kom idag - en toppfylld blöja med senapsgult bajs. Varje gång mår man lite dåligt över att man blivit så frustrerad, också suckar man och tänker: "ja men då förstår jag att du gnällt och varit vaken på natten". Och nästa gång så har man glömt bort hur det var. När det är som allra värst och han gnällt och gnytt bra länge så ploppar tanken upp att han endast gör det för att jävlas med mig. Men så kommer senapen eller gubbpruttarna och tanken är som bortblåst.

Den äldre sonen är inne i världens trotsperiod och vägrar att lyssna på vad man säger. Att kasta bollen PÅ kattungen är en av många klassiker här hemma just nu. Konstigt nog verkar det ändå fungera ganska bra när jag är hemma själv med honom men såfort någon annan kommer så blir han som en duracellkanin.
Men han är så otroligt duktig min Elmer. I skrivandets stund så går han och hämtar en ny blöja och slår sig framtill på snoppen - visserligen säger han att han har bajsat (vilket han inte hade) men vad gör det? Han ville ha en torr blöja vilket är förståligt trots att det inte var så mycket i den.
Det är dom små ljusglimtarna som får dom grå stunderna att försvinna. Och även om det vissa dagar är mest grått så vet man att det blir ljust lite då och då. Och som sagt - det är väl detta som kallas livet och det är inga konstigheter med det. Klart att det kan vara jobbigt att känna sig som en repig skiva som upprepar sig hela tiden men vad gör det när man får dendär spontana pussen eller busiga kramen bakifrån?

Nog om detta, nu viftar Elmer med en bebisblöja och säger att bebis har bajsat medan lilleman istället gnäller och frågar vart tissen är - så det är väl bara hänga fram den.

Hejsvejs!


Tvåbarnsmamman är här

Det var ett bra tag sedan sist. Livet har kommit imellan och mycket har förändrats. Jag är mamma till dom två finaste pojkarna, blivit med kattunge, villa och Volvo (×2).

Livet som tvåbarnsmamma är ingen dans på rosor, det ska jag inte sticka under stolen med. Sömnen är obefintlig vissa nätter, frustrationen på topp och det kan gå upptill en vecka mellan dushningarna. Men det är väl det som kallas livet?

Mellan varven vill jag bara skeppa iväg familjen till mormor, men det betyder inte att jag inte älskar dom mest av allt på denna jord. Såfort Elmer inte är hemma vill jag åka och hämta honom. Storskrotisen min, 2år i oktober. Helt ofattbart! Och Waldor är endast 5,5 vecka. Lillsparven!

Mitt liv är underbart & i full gång. Och detta är bara början! Vi får väl se om det hinns med att skriva här nån gång då och då när pojkarna sover.

Hörs!


Sömnlös i Sundsvall

Just nu ligger bebis och sparkar för fullt så mamma inte har en chans att somna. 

Klart det är mysigt, men känner redan nu att det kommer vara en busunge utan dess like;-) Jag tycker ju att det är skönt att sova också..

Ända sen ca vecka 20 har det varit full fart på parveln i magen min (kände första buffarna i v16). Jag har tyckt att det känns tidigt och att magen är lite större än den borde. Jag har fått för mig att bebis tänker titta ut tidigare än planerat.
Alla graviditeter är så olika, jag har till exempel egentligen inte haft nå symtom. Till en början var det så att jag trodde jag inbillade mig. Men här är du, i full gång och blomstrar för fullt i mammas mage.

Såfort jag sätter mig i bilen och ska iväg då blir det fart, alldeles som att du älskar att åka bil med mamma!💜

Längtar så tills du är här! Vecka 27 nu och jag börjar känna mig stressad med allt som ska göras och hinnas med innan du kommer. Det kommer ordna sig och bli alldeles underbart! 

Jag har gjort mitt här!

 
Tiden går sakta.
Jag tog på mig att arbeta idag, vilket känns lite sisådär. Blandade känslor. Måste hem och plugga sen eftersom jag ska göra två redovisningsuppgifter denna vecka och skicka in.
Även fast just den här kursen har varit otroligt krävande, både fysiskt och psykiskt, så känner jag att jag gjort ett bra val. En förnyelse.
Jag ska bli mamma. Åh, det är så fint att läsa den meningen. Eftersom det kommer bli så att jag ska vara hemma med vår lilla knodd så kan jag ju i vilket fall som helst inte jobba. Och det är skönt att ha kommit till insikt att jag inte vill jobba inom vården. Jag har gjort mitt här och känner mig helt enkelt färdig.
Jag vill jobba med karlar, så som jag gjorde på sotningen! Fruntimmer kan vara bland det jobbigaste som finns om man råkar ha den turen. Nu är det givetvis inte så att jag drar alla under en och samma kant, men jag tror att dom flesta vet vad jag menar när jag skriver så.
 
Det känns roligt att det är människor som glädjs åt min och Joels lycka. Jag har inte tagit det som en självklarhet att vi kommer kunna få barn. Men det har varit en självklarhet att jag vill ha barn.
 
 
Nu ska jag kila iväg och se om det finns nått att abeta med. Ensam på bygget jag(ensam personal)!
 
Godmiddag!
 

Hjärta!


Det kickar för fullt i magen:-)
Vi hade sån tur igår att vi fick en tjej som höll på att utbilda sig så vi fick titta på vårat lillahjärta i nästan en timme!!! Helt fantastiskt! Barnmorskan sa gång på gång hur busig du är och att det inte är en lugn stund, och det fick vi minsann se igår!
När det skulle tittas närmare på själva hjärtat fick en mer erfaren barnmorska komma in och kika (även då var du lite besvärlig;-)). Då fick dom tydligen såpass bra bild på kamrarna osv att barnmorskorna blev helt fascinerade, och det är ju alltid lite roligt att sticka ut från mängden tycker jag!:-) Så dom hade lite utbildning när vi såg dig på skärmen❤️!

Nu ska jag snart åkaoch hämta upp mitt stora hjärta så vi kan åka till Sollefteå och hämta upp diverse bebissaker!

Känns iallafall helt makalöst underbart att aldrig vara ensam, och att du verkligen gör allt för att få uppmärksamhet redan! Mammas fina!

Sen åker vi nog direkt till stugan! Men det blir även till att plugga!;-)

Vi hörs!

Kaffe och tvättdags!


Efter en fin helg i Gussjön är man åter tillbaka till verkligheten. 
Redovisningsuppgiften skriver inte sig själv om jag så säg, men tror inte heller att det är jag som skriver den, iallafall inte idag. 
Vädret indikerar på att sommaren är här och ingen kunde varit gladare än jag. 

Nu ska jag slå på kaffebryggaren, slänga in en tvätt i maskin och kanske sätta på nått avsnitt av dh (jag som inte tittade när det gick på tvn). 
Det ända jag brusar upp över nu är att boxee boxen verkar ha lagt av:-( Hoppas mannen kan fixa!

Imorgon blir det show på tonhallen! Så alla som inte köpt biljett, do it!!
Det kommer nog bli en riktigt härlig kväll, så missa inte;-)

Och på onsdag kommer domen om lillpärlan får puttra på ett år till eller om hon gjort sitt o får gå i pension! Jag tycker inte om att besiktiga bilen.....

Inte på egen hand


Idag skulle jag egentligen iväg på himlabadet men kände helt enkelt inte för det.. Istället var jag hemma och diskade o tvättade. Nu ligger jag i soffan alldeles ensam eftersom Joel åkt iväg för att fiska gofisk! ..men änsålänge känner jag mig inte ensam:-)

Livet rullar på som bara den samtidigt som jag tycker att tiden står still.
Jag har börjat plugga nu (loveit), så i sommar ska jag inte jobba nått. Istället ska jag plugga lite och njuta av den fina sommaren som vi har framför oss!

Jag känner mig tacksam.


Trött innan morgonkaffet


Godmorgon onsdag!
Inatt har jag sovit väldigt dåligt.. Knappt kunna vänt mig pågrund av ryggen:-( Men så går det om man böjer sig ner och målar massa garderobsdörrar..
Nyhetsmorgon, ett stort glas mjölk och rostad macka! Brygga på lite kaffe så blir det nog lite bättre!

Idag måste jag se till att plugga lite, och lämna renoveringen en stund.

Imorn åker sambon ifrån mig och dyker upp igen på söndag. Hoppas han kommer hem med massa röding:-D

Inge morgonpigg nuelle


Vaknar upp och är allt annat än pigg. Sprängande huvudvärk och ont i kroppen.
Jag hade en trevlig men lugn kväll tillsammans med Julia, Emma och Josefine igår:-)

Just nu tänker jag bara lyssna på min kropp och ligga och vila tills det mesta släppt sig. 
Senare ska sambon iväg så då blir det lugn och ro;-) ..kanske blir lite målning i sovrummet då! Måste försöka bli klar nu, kommer bli så fint och skönt! Ibland är det tur att jag får bestämma istället för sambon;-)

Tänkte bara göra en liten uppdatering åt er!

Lyckliga dagar

Efter en mycket givande dag ligger jag nu i sängen och kollar på när sambon spelar på plattan. 

Igår hade vi besök av mamma och Lasse som hjälpte till att lyfta ner och upp fönster så jag kom åt att slipa! Snart är sovrummet färdigt! Ska bli skönt att kunna slappna av på riktigt i ett rum vi har iallafall, sen går vi på nästa:-)
Och sambon ska på arbetsintervju om ett par veckor, jag kunde inte vara mer stolt!

En lycka har sköljts över mig idag, som en sten som tagits från mina axlar! Äntligen kan jag andas!

Imorgon ska jag kila bort till Emma för att äta och dricka gott tillsammans med ett par tjejor:-) 
Och resten av helgen ska spenderas åt målning! Vad roooligt!

I det stora hela är livet underbart!

När tiden har hunnit ikapp oss


Det kanske är dax igen, eller vad tycker ni?
Jag pendlar otroligt mycket mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan.. Och i slutändan önskar jag att mina drömmar är sanna.

Nu ska jag strax bege mig för att hämta ut mina böcker, sen handla lite på Ica i nacksta för att sedan vänta tills sambon kliver ut från jobbet såvi kan styra mot hissjön! 

Ha en trevlig helg allesammans!:-)

New changes


Vad har hänt?
Jag har varit till Södertälje på intervju och antagningsprov (riktigt roligt och spännande)!! Dock var det över 800 sökande, så jag tror inte så mycket på det. Iförrgår var jag med svärmor och finaste Maria till Ö-vik för att hejja på hjärtat och hans kamrater som var med i Svensktoppen nästa. Ryktet gick att om man bara skulle ha räknat publikrösterna så skulle dom ha vunnit och gått vidare till nästa delfinal. Men eftersom det fanns en jury med i spelet blev resultatet annorlunda. Men han som vann var riktigt bra!
Igår jobbade jag, 8-21 blev passet tillslut eftersom det krånglade för dom, och det är så mycket roligare att ställa upp när alla runtomkring blir tacksamma. Annars kan jag tycka att det alltsomoftast känns som att man inte har någonting för det (mer än att man får mer lön, men vad spelar det för roll om du hade planer innan som raseras).

När jag kom hem från jobbet idag var maten färdig och ett glas vin sattes i min hand. Jag älskar att ha just den sambon som jag har (för det mesta).. ;)
Imorgon blir det nog så att jag åker till Bosvedjan för att göra ett till antagningsprov, fast över internet. Eftersom min webkamera inte fungerar så måste jag till pappa och låna hans, + att vårat internet inte har börjat fungera än. Varför ska det alltid vara så när man beställer någonting, att det alltid är nått som fattas eller krånglar? Det ska ju bara fungera!!

På onsdag åker Joel iväg för att fiska massa röding till tjejen sin, och kommer inte hem förrns på söndag. Kommer vara så tomt utan honom:( Ingen som lagar gomat åt mig heller.. Därför har jag försökt att ta på mig så mycket jobb som möjligt så jag är sysselsatt:)

Det har varit saker i mitt liv på senaste som varit lite jobbiga, men dom börjar sakta men säkert falla på plats, och det är väll som min extrapappa säger, att han blir så glad varje gång han träffar mig nuförtiden för han ser att jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för 3-2 år sedan. Och det stämmer nog till fullo. Jag har landat, och funnit mig själv.

11,12 och 13:e Juni ville Ronja komma och bo hos sin faster, och det kan jag ju inte tacka nej till. Alltid mysigt med lite sällskap.

Nu inväntar jag Joel som varit en snabbis till Indal för att hämta sina arbetskläder, sen blir det gulligull hela kvällen lång!
Puss, tjing!

Livet har fortsatt


Nu har det varit ett såntdär uppbehåll igen. Tiden har bara flugit iväg och livet har fortsatt.

3 ansökningar är inne till utbildningar. Förväntansfull och spänd. Det är skönt att ta tag i saker och ting, skulle vilja säga att jag vet vad jag vill, men det är att ljuga. Det ända jag vet är att jag vill göra någonting. Jag tror att jag aldrig kommer kunna vara kvar på en arbetsplats längre än 5 år, max. Jag blir så trött och rastlös efter ett tag, trots att jag kan tycka att det jag arbetar med är roligt och att arbetskamraterna är dom bästa. Jag vill smaka på nått annat.

Det är tråkigt när människor startar upp rykten (som är just vad det låter, rykten). Men det är väll som dom säger, skaka av dig det och fortsätt utan dom.

Sen är det knepigt hur man kan ösa över saker på andra, men försöker lyssna på sambon, dom försöker hävda sig.


I lördags bjöd vi hit mina syskon + svägerska och vi grillade i finvädret, drack gott, skrattade och hade roligt.

Klockan 16 väntas jobb i fem timmar, morgondagen väntas jobb i fem timmar (fick förfrågan, tackade ja, inte fått bekräftelse än), på onsdag ska jag till ryggis, sen efter det ska jag hälsa på Malin!:-) Till helgen hoppas jag på umgänge med ett annat mysigt par.

På återseende!

Magkänslan


Veckan, eller snarare veckorna, som varit har fått mig att inse att jag måste lita mer på magkänslan. Den finns där av en anledning. Och jag är en sån person som ofta tar på mig saker trots att kroppen artigt tackar nej. Jag blir arg på mig själv när det blir så. När jag inser att jag är en sån människa som jag själv uttryckligen hatar. Okej, starkt ord, men jag tycker inte om människor som säger en sak, och sen backar tillbaks. Därför ska jag försöka sätta stopp för mina dumma påhitt genom att senare idag ringa ett samtal. Ett otroligt jobbigt samtal, men jag har vändit utochin på mig själv och slutligen insett att det måste göras. Man ska inte göra saker som varken känns bra eller rätt.
Jag måste börja någonstans.
Jag mår ju så otroligt dåligt när jag vet med mig att jag sagt ja, och sen inte vill. Det är inte roligt att tacka nej i sista stund, och det är heller inte roligt att göra någonting som man inte vill. Jag är så tacksam att jag har min kloka mor och förstående sambo, som förstår sig på mig, och att dom kan sätta stopp när dom ser att saker och ting går för långt.
Men ibland är man i en knepig situation där man varken kan eller vill säga nej. När allting helt enkelt går för fort. Hjärnan och kroppen hinner inte diskutera. Och poff, så var det klart.

Magkänsla. Jag har aldrig riktigt tänkt på den förut, först för två veckor sedan. Jag fick upp ögonen och såg allt klarare än någonsin tidigare. Förstod att jag faktiskt har en egen vilja av en anledning, och som jag bör följa för att må så bra som möjligt. 
Jag är döless på min vardag. Därför tar jag tag i saker och ting nu. Det kommer inte ändra sig om inte jag själv gör det. Sen är det svårt när man inte riktigt vet vad man vill. Men det är iallafall inte det här, det är vi överrens om, hjärnan, kroppen och jag.

Människor som känner mig närmare inpå livet vet att jag har svårt att säga nej, och det uttnyttjas därför väldigt mycket, fastän att jag själv inte insett det tidigare. Jag har alltid försökt att vara alla tillags utan att lyssna på mina egna behov. Och där dyker magkänslan upp igen. Jag känner den tydligare nu och kan tyda den på ett annat sätt. Jag förstår vad det är den vill.

Nu börjar vi om härifrån.

You can do it!


Det är märkligt hur vuxna människor kan bete sig så otroligt barnsligt. Hur dom lägger ner hjärta och själ i att försöka förstöra för andra. Då dom istället skulle lagt den energin på något helt annat. Och det är märkligt hur man (utan att det sägs ut högt) måste välja sida.

Någonstans kan jag känna att vi bryr oss för mycket om vad andra människor tycker och tänker. För i grund och botten måste det ju handla om vad du själv anser vettigt och bra. Jag är en sån person som bryr mig mycket om vad andra tycker. "Vad skulle dom säga om jag gjorde si? Vad tycker dom om mig nu när jag sa så?" osv. Och det kan visserligen vara en bra egenskap att man inte bara kör sitt race utan att man istället tar in andras åsikter och har dom i åtanke.

Jag sitter och jobbar natt just nu och fick för mig att jag skulle skriva några rader. Älskar att skriva när jag väl vet vad jag ska skriva om, men det är så himla mycket som flyger omkring i huvudet. Undra om man skulle försöka och ge sig på att varje inlägg ska ha en rubrik. (Nu tänker nu säkert; höhö, men det måste den ha annars går det inte att publicera). Jo. Jag tänker lite mer somsåhär, att ett ord, en rubrik, ett ämne att diskutera med mig själv, för och nackdelar, scenarion, egna erfarenheter, och framförallt mycket tankar. Ja, jag märker ju själv när jag skriver hur otroligt bra det låter. Men jag vet också med mig att det kan vara väldigt svårt att hålla. Och det svåraste av allt kan ju vara att komma på just ämnet. Men om man kortar ner allt till endast känslor (typ), då skulle det ju kunna bli lite enklare. För känslor är ju faktiskt någonting jag älskar (hur mycket jag än må hata vissa). Jag ska försöka att ta mig tid åtminstone en dag i veckan och skriva av mig om en känsla som jag haft återkommande under den veckan. Låter intressant, visst! Men vem försöker jag lura?
Vi vet ju båda två att jag inte kommer kunna klara av det. Det kommer bli ett inlägg om en vecka, sen aldrig mer.. typ.

Det är alldeles som.. nu när jag har flera timmar framför mig, flera timmar som jag skulle kunna ägna åt att skriva så kommer jag inte på ett minsta dugg! Just därför brukar jag skriva ner i anteckningarna i mobilen när jag kommer på något jag vill skriva, en mening, ett ämne eller bara ett endaste ord.

Nä, nu är det tomt. Hejsvejs!

När bitterheter smyger sig på

 

Det är inte det lättaste att uttrycka sina rätta känslor alla gånger. Ibland spelar det ingen roll vad man känner, så gråter man iallafall. Oftast när man är ledsen såklart, men många gånger när man är arg och rädd också. Därför kan det vara svårt för människor omkring en att förstå varför man gråter.
Det är svårt att få fram ett budskap när åhöraren inte lyssnar. Kanske lyssnar – men inte tar det på allvar. Det är jobbigt att försöka förklara saker och ting som inte blir förstådd i någon annans öron. Det är jobbigt att tjata sig fram till svar, tjata om hur man önskar att saker och ting var, tjata om hur man vill bli behandlad.


Ibland inser man att man inte ska stå ut med vadsomhelst, men det är jobbigt att bara gå sin väg och lämna hela bagaget man har bakom sig. Det är ett litet steg som är så himla besvärligt. Ofta är det så att hjärtat säger en sak, medan hjärnan säger en annan. Och då blir det där lilla steget ännu svårare att ta, eftersom man inte riktigt vet vad det är man vill. Ena stunden tror man sig veta, och i andra har man inte den blekaste aning. I och med att det är så otroligt svårt att bestämma sig, så försöker man skjuta det framför sig, man försöker gömma och glömma och låtsas som om allt är röda rosor och en flaska Bollinger.


Det är tråkigt när man måste inse att vissa människor inte gör sig speciellt bra i ens liv. Tråkigt när man för hundraelfte gången får det bekräftat och fortfarande försöker sopa det under mattan, innan man till sist får en spark i arslet och sopar personen ifråga under den istället.
Vissa människor fungerar ihop, andra inte, och somliga ibland (när tillfället ges och det bjuds till från båda håll).
Det är himla trevligt när man inser att vissa människor gör sig himla bra i ens liv – tråkigt när man inser att man faktiskt inte ens är bekant med dom. Drömma kan man.
Vart hittar man riktigt bra människor nuförtiden? Oftast har dom bara dykt upp för mig, mitt framför ögonen, och först har man trott att det varit en slump tills man insett att det var helt tvärtom. Självklart har det ju oftast också varit så att dessa människor bara tittat in i mitt liv för en liten stund för att sedan ha blivit bortplockad därifrån, pågrund av olika orsaker. Men jag skulle heller inte vilja säga att jag ångrar någonting. Allt man är med om formar dig som person, i vissa specifika fall är det någonting negativt, men oftast, utan att man vet om det (om man inte gräver tillräckligt djupt) någonting bra.
Det finns väldigt många (fd)vänner som jag saknar, som bara är ett knapptryck bort, men i och med att jag (eller dom) inte hört av sig än, det säger mig någonting. Det är nått som inte stämmer. Och det finns ju trots allt en anledning till att vi gått skilda vägar såattsäga. Och det är ju nått med detdär också, att det alltid ska vara jag? Varför är det alltid jag som ska ringa? Varför är det alltid jag som ska komma till dig? Varför är det alltid jag som ska bestämma vad vi ska äta? Varför är det alltid jag som får ta första steget och vara den större människan? ..många frågor man kan ställa sig. Men det kanske har att göra med att jag mår dåligt över att inte ha koll över vissa saker. Har man inte hörts av på ett tag mår jag dålig och av den anledningen hört av mig. Men någonting är annorlunda nu, det känns som det. Visserligen mår jag dåligt, men jag står på mig.

 

Jag är väldigt duktig på att tänka, men det är alldeles som att när jag verkligen vill/behöver tänka och fundera, så går det trögt. Jag stannar vid tanken: ”Tänk”, och står och maler på tills någonting annat fångar min uppmärksamhet.
Men jag är ganska dålig på att dölja vad jag tänker. Dålig på att lirka bort dom tankar som jag varken vill eller borde ha. Sånna tankar som man bara mår otroligt dåligt av, men man kan inte göra sig av med dom.

Jag vet att jag är en klok och empatisk människa, det har jag ärvt av min mor. Jag har nog ärvt det mesta av henne, därför är hon den första jag alltid pratar med, no matter what it's about. Hon förstår varenda litet ord jag säger. Hon försöker alltid hjälpa mig hitta rätt väg igen, och det bästa av allt, hon lyssnar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla har någon som henne i deras liv. För jag hade helt enkelt inte kunnat klara mig utan henne (jag hade inte ens funnits till blablabla.. ni som läser förstår säkert vad jag vill ha ut av den meningen).

 

Hm. Finns det något annat jag vill ta upp nu när jag ändå är i skrivartagen.
(funderar och tanken: ”Tänk” dyker helt oväntat upp..)

 

Jag tycker om att skriva, men har mer och mer dragits ifrån det efter åren som gått. Man har inte riktigt tid till det, och jag inser nu hur mycket jag saknat det. Att bara skriva, ventilera med en skärm. Det är ju sjukt egentligen att vissa faktiskt läser. För jag tror att största delen av läsarna inte har någon speciellt relation till mig som det ser ut idag.

Det blev visst ett rätt långt inlägg, men det är långt ifrån alla tankar som jag haft idag. Har även hunnit med att hänga upp en klänningshängare, betalat räkningar, kollat på utbildningar, fått coatching av min bror över telefon angående dataproblematik, klistrat in 20 bilder i openoffice, insett att det inte fungerade med openoffice, klistrat in 20 bilder i adobereader, insett att filerna blev för stora, förminskat alla bilder, kom på snilleblixten att jag kunde bifoga varje bild var för sig, insett att det inte alls gick eftersom jag bara hade max 5 filer att ladda upp, insett att jag inte hade ork att sitta med det längre och att jag trots allt har ca 2 veckor på mig innan allt ska vara inskickat, satt upp tavelhyllor med lite problem påvägen, lagat mat, sett min pojkvän gå utanför dörren för att åka till Indal och angla imorgonbitti, och nu skrivit av mig).

Jag blir ofta ledsen, ofta bitter. Känslan av hopplöshet dyker också upp ganska ofta. Det kan låta som om jag inte vill leva längre, men det är helt tvärtom. Innerst inne är jag en stark människa, som inte låter mig krossas av nått, men man måste tillåta sig själv att må dåligt och spy lite galla över all skit då och då (i mitt fall, oftare än då). Och sen återkommer vi till att jag tror att man utsätts för såpass mycket som man klarar av att hantera. Och det hjälper mig många gånger att kunna nå upp till ytan igen och andas.

Jag har en lägenhet, 3 olika yrkestitlar (hoppas på en 4:e snart), 4 olika arbetsplatser där jag i stort sett trivs riktigt bra (trots att det är jobbigt att hoppa omkring som timvikarie), jag har en familj som jag sätter högre än någonting annat, en pojkvän/sambo som älskar mig och viceversa, körkort och bil, pengar på sparkontona och en hyffsad hälsa (om man bortser från käkar och rygg).

Jag har ett bra liv. Jag trivs med mitt liv, trots att man stundtals önskar sig någonting mer än vad man har. Lycklig, bitvis olycklig, men ingenting att oroa sig för.
Det blir ofta så att det är när man är olycklig som skrivandet är nära till hands. Är man lycklig har man fullt upp med att vara just, lycklig.

 


RSS 2.0