AS SIMPLE AS THAT


Jag är en felsökare. Det har jag alltid varit, förutom en gång. Man skulle väll kunna säga att det var efter den gången jag började bli det. Felsökare. Det är det jag gör bäst, det är det jag kan. Orkar man inte, så sticker man efter ett tag. Skönare än att bli lämnad utan minsta förvarning, ellerhur? Jag kan vara väldigt hård och kylig, jag vet. Men det är den jag blivit. Man bygger upp en mur kring sig för att vara på den säkra sidan. Men det är besvärligt att riva ner den. Ingen som någonsin lyckats med det än. Hittills är det inte heller någon som orkat med mig. Förstående, tro mig. Jag gör det undermedvetet. För att slippa bli sådär sårad igen. Så sårad som jag aldrig mer vill bli. Ni vet.. det är jobbigt. Kanske det absolut jobbigaste, att stå där helt ensam kvar, och inte få någon förklaring till vad som precis hände. Men det blir bättre, dock med ett litet men för livet, men det blir bättre. Att försöka lita igen. Den ända människan man litade på. Sen går det något år, och samma sak händer, när man för en gångs skull sänkt garden. Somsagt, det är jobbigt. Men jag vet också att det inte bara är mig det är jobbigt för. Kärlek kan vara mycket, i olika former. Jag har svårt att säga dom tre små orden, för jag har blivit så förvirrad om vad dom betyder. Egentligen. Älska är ett starkt ord. Det skulle vara så mycket bättre om man bara kunde klicka på dendär "gilla-knappen", och sen är allt bra. Måste man älska någon? Det finns otroligt mycket människor som jag gillar. Och just nu är det stort nog för mig. Det betyder något för mig, istället för den högre nivån inom kärlekens tema. Kärlek är ingenting man kan ta på, den bara finns. Kärlek är någonting som finns. Den finns överallt, vart man än vänder sig. Men det kan handla om så mycket olika saker. Jag kan inte göra det här på egen hand, jag kan inte glömma allt och bara sprida dom fina orden omkring mig. Det skulle göra för ont. För alla. Jag behöver stöd, en hjälpande hand som håller i min medan vi tränger oss igenom allt som varit. Ett försök att inse att det inte behöver vara så speciellt, det behöver inte vara det bästa av alla världar jämt. Jag vet också att det är meningen att det ska vara något fint, inte jämt, men ofta. Det kanske är det som är tjusningen med det hela, love conquers all. För genom alla gupp på vägen, så finns den alltid kvar, möjligtvis lite undangömd, men den finns där, och den är lätt att plocka fram igen. Varje gång man bakar en grovsnus, eller när det börjar en disneyfilm på canal+. Såfort jag kollar under mina fötter, ser ett korsord, äter chips, steker bacon, plockar svamp, tänker på pannkakor, färgar håret, noppar mina ögonbryn, dricker vin, ser en stor hög med disk, duschar, sminkar mig, ligger i sängen (lakanet med färg på), kraf, när jag gråter, farmfrenzy, kemi, kollegeblocket från skolan, strumpor, bh, vatten, tända ljus, seinfeld, starwars, en mamma som säger: "det är en fin en, Frida", familj, barn, bilar, hastighetsbegränsning, snö, hundar, heffaklumpen, b-skräckfilmer, långt hår, konstig skäggväxt, massage, gitarrläxan och bussresor. Iprincip allt. Det går runt, och leder till samma ställe. Varje gång jag ser mig själv i spegeln, blir jag påmind. Jag vet att det kanske inte tycks vara mycket, om man jämför med dom tre små orden. Men det är mycket för mig. Och jag vet att det inte är lätt alla gånger, det är det inte meningen att det ska vara heller. Man vill att allt ska vara perfekt, det är det man strävar efter. Tids nog borde man inse att det aldrig kommer bli så. Det finns inte större hinder än vad man gör dom till. Jag vet att det kanske inte är vad du är ute efter, inget riktigt svar, men det är det ända jag kan åstadkomma nu. Jag gillar dig, trots att jag kan bli arg på dig väldigt ofta.


J.B - hej! du är fin.
Gilla Kommentera
Frida Nilsson gillar ditt inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0