ffridanilsson

dagen har varit omtumlande. jag var säker på att jag skulle dö

börjde med att jag o mamma for till birsta o
gick in i alla affärer tror jag.
sprang o letade en mick o musmatta,
men kom istället hem med en tröja, en ring,
1a o 2a säsongen av oth och hudkräm.
men jag är inte bitter för det inte, nejnej.

efter det åkte vi mot bosvedjan, o ringde lasse.
eftersom bambam inte var på humör igår,
så skulle vi försöka puscha pärlan lite.
det första var att skrapa bort all snö,
sen hämtade vi bogseringslina (eftersom
lasse inte hittade startkablarna som låg framför näsan)..
lasse körde saaben o jag satt o styrde bambam.
det gick bra, dock fick vi inte igång han.
helt plötsligt får mamma för sig att hon ska köra
saaben. och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv tror jag.
hon gasade.. och gasade..
vi tutade.. och tutade..
nerförsbacke.. en kurva.. broms.. is.. halka..
gas i bilen framför.. plöja genom snödrivor..
behöver jag säga mer?
nä, och jag tror ingen förstår hur riktigt rädd jag var.
hjälplös, eftersom man inte kan göra någonting..
när jag väl kommer på att jag kan ringa mamma,
eftersom hon vägrar höra tutan, så är vi framme på parkeringen.
tror ni hon fick en utskällning? kan jag lova!

till saken hör att jag märkte när jag klev ur bilen
att jag inte ens tagit på mig bältet. tur..

det fanns en person jag tänkte på då.
och det känns som att det betyder någonting.

men jag var säker på att jag skulle dö,
okej.. inte dö, men att vi skulle åka åt helvete iaf..
och jag tänkte på dig, mig, oss.


känns som att både du o jag vet,
att allt kommer bli bra!