vänligt men bestämt, i'm out.


Jag är helt tom. Vet inte vad jag ska säga längre. Jag gjorde det du ville att jag skulle göra, berätta sanningen. Egentligen finns det inge mer jag kan göra. Jag har inga skyldigheter att göra någonting, det är inte jag som ska bevisa att det har hänt. Utan om han fortfarande är säker på att det är jag som hittat på allting, då är det han som ska försöka sig på att bevisa att det aldrig har hänt. Jag har gjort det som kändes bäst för stunden, sen är det upp till var och en att tro vad man själv vill. Jag står fast vid mitt ord, men orkar inte "slåss" om vem som har rätt och fel. För jag vinner ingenting på det? Jag har redan vunnit eftersom jag varit ärlig, mer kan jag inte göra.
Jag var inte i erat förhållande.. Dom ända som kan lösa saker och ting är ni, och jag föreslår att alla inblandade bör berätta sanningen till en början. Hela sanningen.
Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att stå för någonting som man faktiskt gjort,
av egen ren vilja.

Jag önskar er lycka till, och hoppas ni kommer fram till vad sanningen är.
Jag finns, jag är här, jag har sanningen.
Nu gäller det bara att ni accepterar det och börjar prata om det.

Jag vill inte bli ovän med någon. Jag orkar inte bråka. Ett bråk som inte innefattar mig. Jag är fortfarande den personen som inte gjort något fel, och så kommer det förbli.
Jag är ledsen att det skulle bli på dethär viset, men somsagt.. Alla har sin egen vilja. Nykter (du) eller onykter (jag)..
Jag är hemskt ledsen men jag har inte lust att lägga ner all min energi på det här längre, som egentligen inte ens handlar om mig? Jag måste fokusera på annat, och jag måste då vänligt men bestämt säga att det här är någonting som bara ni två kan lösa. Utan mig.

Jag vet att jag kanske gör en person besviken, medan jag gör någon annan glad genom att hissa flaggan. Men jag har ett eget liv att leva, ett eget liv att sköta och tänka på.
Mitt liv fortsätter, men jag finns här om någon vill prata. Men jag tänker inte vara en pjäs i erat spel, det orkar jag inte, tyvärr. Jag kan inte lösa det här problemet.

- - -

Just nu önskar jag att jag kunnat vara hemma i sundsvall,
det ska bli trevligt att få träffa dig igen! :)
Puss, tänker på dig prupp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0