inte ens min vän.


förr eller senare måste det gå.
och som det känns nu är allt redan förutbestämt.

det är konstigt att den ända man pratar med egentligen inte är
min vän, utan någon annans.
och jag vet inte vad jag ska säga till honom längre.
det finns ingenting kvar att säga, but still..
så sitter jag kvar här.

det ända jag hör är lugn musik,
vackra kläder och ett brustet hjärta.

nä.. allt är helt tomt.
och jag vet inte vad jag ska säga.


saker som händer, händer av en anledning.
och är det meningen så är det, annars byter ödet riktning,
och visar dig in på en annan väg.


det ska gå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0