ffridanilsson

Det är lixom trist.. trist att inte bli tillfrågad, trist att du och jag aldrig gör nått sånt..

det är riktigt trist bara

Det är konstigt hur snabbt allting kan vända. På en grisblink (som man så fint säger). Så fort minsta lilla går fel så följer flera andra saker också med ner i fallet. Hur onödigt är inte det egentligen på en skala? Jag menar, hur ska man kunna leva i ett perfekt liv utan minsta lilla skada? Det finns inte.. inte i min värld. Och utan att låta allt för bitter (vilket jag gör nuförtiden eftersom det är ganska tröttsamt när ingenting går som jag vill) så är jag rätt trött på livet överlag just nu. Men samtidigt glad över att få finnas till, tillsammans med mina fina runtomkring mig. Men jag är trött på att vara energilös, trött på att vara en partypooper och riktigt trött på att.. ja, må dåligt. Men det kommer ju och går det där, som med allt annat. Vissa dagar är som blå himmel med ett smultronstrå i handen, medan andra är som en stor svart fläck. Ibland funderar jag på om jag inte har borderline. Svart, eller vitt.. svart, eller vitt.. Det är inte mycket gråzoon i mitt liv, och det kanske är bra, vad vet jag. Men det är antingen kanonbra eller riktigt dåligt. Det är väll någonting att jobba med antar jag, och det bästa är ju att jag kommit till insikt med allting.

Jag tror iallafall att det mesta kommer lösa sig inom en snar framtid. Och somsagt, just nu är jag sjuk - så ta allt jag skriver med en nypa salt. Eller?

Nu tog jag beslutet att vara hemma från jobbet imorn då jag fortfarande har lite feber. Det är jobbigt detdär med att känna efter om man orkar med det eller inte. Just nu är jag rätt färdig och enda kroppsdelarna som jag har energi i just nu är fingrarna, därav skriver jag. Eftersom jag bara skulle jobbat 8-12 imorn och sedan resten av helgen, kändes det klokt att sjukanmäla mig imorn eftersom det kanske bara är en vilodag till som behövs vilket gör att jag orkar med att jobba helgen. Man vill ju inte ge sig in på någonting som bara gör en sämre, vilket skulle kunna ha hänt.

Fick precis reda på att golv-killarna har semester Juli ut, vilket känns lite bittert och snopet. Men det finns ingenting man kan göra åt saken, utan bara hålla tummarna på att det är jag som är inbokat först så fort dom kommer tillbaka.

Pratade med efterlängtade Emelie igår. Åh, vad det var fint att få höra din röst igen. Den är saknad. Hela du är saknad. Det är så härligt att prata med en människa som man inte pratat med på riktigt på flera flera år, och det känns ändå som att det var alldeles nyss vi pratade, eftersom samtalet bara flyter på som om ingenting annat har hänt. Det tar jag som ett tecken på äkta vänskap, när man bara fortsätter där man sist avslutade.

Det känns som om det är någonting som är annorlunda, någonting som har förändrats. Jag har fått upp ögonen och insett att det inte går att fortsätta i dessa gamla banor, utan att man måste ta näven ur röven för att få någonting gjort. Att man inte bara kan sitta och vänta på att lyckan kommer komma till en, utan att man får jobba för den. I denna mening menar jag mina vänner. Jag har inte haft tid att ägna ens en minut åt dom, därav har vi glidit ifrån varandra. Vilket är otroligt tråkigt, men det är väll lite så att bli vuxen antar jag. Man påbörjar ett helt annat liv med nya människor och nya förutsättningar, och den lilla tid man får över försöker man ägna åt att umgås med sin familj. Hur ska livet gå ihop när man får barn? Hur orkar alla föräldrar där ute? Är det dethär livet går ut på? Att jobba häcken av sig? ..jag och Emelie kom iallafall fram till igår att vi gärna jobbar 50%, fast med heltidslön såklart! ..den dagen..

Jag känner mig helt slut redan nu, nästan i början på mitt liv. Hur ska det då kännas om 2 år, 5 år, 10 år? Jag blir rädd bara av tanken. Men jag antar att det är lite som dom stora pojkarna säger, det blir vad man gör det till!

Du träffar tusentals människor som kanske inte lyckas beröra dig.
Också möter du någon som förändrar ditt liv.. föralltid.

- - -

Just nu känner jag mig tom, ensam och.. ja tom.
Jag hoppas att det här bara är bra, och att jag bara tycker det är jobbigt iochmed att jag är sjuk och att det här är någonting som jag lixom aldrig varit med om. Men jag får tro på dig, att det här inte behöver vara något konstigt, utan endast någonting bra. Jag vill alltid kunna tro på dig.
Jag vill kunna luta mig tillbaka ibland när jag inte orkar dra hela lasset (vilket förmodligen kan bli ganska ofta).. Jag vill ha någon som alltid finns där trots dåliga dagar - från båda hållen. Jag vill känna den där glädjen som du och jag har, när vi bara skrattar utan att egentligen veta vad det var som fick oss att börja. Jag vill ha någon att dela allting med, någon att berätta allt för, någon att känna allt med.

Jag vet inte om jag kommit fram till någonting speciellt, för det känns som att det har kommit nått emellan såfort det blivit en lucka. Men jag hoppas och önskar. Antar att jag inte vant mig vid tanken än.
Jag vet iallafall att det var längesedan jag kännt mig så trygg som jag gjorde i söndags kväll/natt. Det betydde otroligt mycket för mig.

Jag vill att vi ska kunna leva upp till ordet föralltid,

Jag blir arg över hur min kropp fungerar. Varför ska jag alltid bli sjuk såfort jag blir ledig? Fyra dagars ledighet kommer gå till spillo för att jag ska måsta vara sängliggandes.. Det gör ont att ligga för mycket har jag märkt, men det är ändock skönare än att stå i detta tillstånd. Jag känner mig mer död än levande just nu och det är klart att det är mycket som spelar in där.
På fredag ska jag jobba igen och jag hoppas att jag blivit pigg tills dess. För tillfället ligger febern på 38,3, och för mig är det rätt mycket då jag vanligvis är ganska låg och ligger kring 36,7..

Jag vet inte vad jag ska ta mig för.. Jag vet att jag inte ska göra någonting, men stressen inom mig håller på att ta kål på mig. Jag känner att även fast jag är sjuk och vet med mig själv att det inte finns någonting jag kan göra mer än att ligga och dega, äta glass och bara försöka att vila upp mig och bli frisk, så går det inte. Jag kan inte slappna av.

Jag har insett att det finns en speciell människa i mitt liv som jag bara vill höra av mig till när jag mår såhär (bortsett från min mamma). Jag vill att du ska veta hur jag mår, vill att du alltid ska finnas här och ta hand om mig.
Jag vill veta om du bryr dig, på riktigt.

Eftersom jag sovit 14 timmar inatt kan man tycka att jag borde vara väldigt utvilad, men så är inte fallet. Nu ska jag ta mig en dusch, och det vore himla bra om jag kunde ta mig i kragen och tagga till, för jag tror att jag vill terapi-måla lite. Men jag blir rättså rädd för att vara själv.


<3

Det är så svårt att veta vad som är rätt och fel ibland. Vad man borde göra.. Jag vet mycket väl att jag någonstans måste finna den hjälp jag behöver för att göra mitt liv lite lättare. Att jag måste försöka jobba på det, med mig själv alltså. Men det är inte bara jag som måste göra det. Och vi måste båda komma fram till hur mycket som är värt att offra, vilka önskningar som går att uppfylla. Och någonstans på vägen kommer säkert svaret dyka upp. Är det rätt så kommer det visa sig. Och blir allt bättre så är vi meningen. Och innerst inne hoppas jag på att det kommer bli så. Jag vet att vi försökt så otroligt många gånger, utan något lyckat resultat, bortsett från början. Vill man så kommer linan att löpa hela vägen ut, och innan vi vet ordet av kommer vi vara pensionärer sittandes i varsin grön manchesterfotölj.

Strax är det dax att bege sig iväg mot jobbet. Det känns tugnt, trots att jag vet att det kommer gå av bara farten och innan jag vet ordet av så är jag hemma igen.
Jag fick en kommentar på inlägget jag skrev igårkväll som värmde, man skulle kunna säga att det gjorde min dag lite. Det dök upp ett leende på läpparna och jag såg en skymt av hopp.

Man påverkas så otroligt mycket av människor runt omkring varesig man vill det eller inte. Och ibland märker man inte av det medans man andra gånger inser vad det är som håller på att hända och i rättans tid kan stoppa det. Man blir vissa gånger blind och vill inte se. Man behöver inte många i sitt liv för att vara lycklig, och det är en sak som jag insett iallafall. Det handlar inte om antalet, utan vikten.
Det går som i vågor hela tiden. Ena sekunden känner jag att det känns som vanligt, sen den andra sekunden får jag svårt att andas och se pågrund av alla tårar som kommer. Jag önskar att det kunde vara lätt (vem gör inte det). Men kan det inte för en gångs skulle vara lite enkelt, för just nu orkar jag inte ta tag i någonting. Jag orkar inte fundera, jag orkar inte!! Vill bara lägga mig i sängen och sova och hoppas på att allt är löst och som vanligt när jag vaknar upp. Men dessa 23 år som jag levt har fått mig att inse att det inte fungerar så. Livet är inte lätt, inte heller rättvist.
Men det är väll kanske det som det handlar om.

Bara under tiden som jag skrivit det här inlägget har det gått upp och ner kanske 5 gånger. Jag hoppas att dom fina på jobbet kan få mig på andra tankar.
Det är härligt när det dyker upp nya människor i ens liv som man direkt känner sig trygg tillsammans med. Det är så skönt att inse att man inte är ensam om att tänka på det sättet, eller tycka på det viset. Det är bra, otroligt fint.

Nu orkar jag inte skriva mer, för innan jag började skriva mådde jag helt hyffsat och nu har jag grävt ner mig i den där gropen igen. Skylla mig själv? Lite kanske. Men jag måste röra om i mitt psyke för att få bukt med allt.

Vi hörs kanske snart igen!

Jag hade glömt bort att jag hade ett ställe att vända mig till när ingen annan fanns där för att lyssna. Just nu är det inte speciellt mycket som är på topp, och jag vet inte riktigt om det finns någonting som jag kan styra över, mer än att, som du så fint sa: "Åk iväg och vila upp dig och tänk bara på dig själv". Dom orden värmde, och det var inte förrän du sa dom som jag verkligen insåg att det är precis vad jag måste göra. Någonstans påvägen känns det som att jag tappade bort mig själv.
Det spelar ingen roll vad mitt liv innehåller så kommer jag alltid framställa dom som stora, och även det, som du så fint sa: "Jag tycker om att du gör så, och inte tar lätt på saker och ting".
Det var mycket som du sa idag som gjorde att fann en liten gnutta styrka kvar inom mig. Och glädje över att få höra dig prata.

Jag blir så arg över att jag inte kan sluta fundera. Det leder ingen vart och gör absolut ingen nytta (mer onytta). Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt.. En arbetsdag kvar imorgon tillsammans med fina Pullan12, så det ska jag nog kunna uthärda, men efter det är jag ledig i hela fyra dagar, och jag hoppas på goväder då min plan är att åka till stugan, börja bygga dammen, fiska (röka storfisken som jag fångar upp) - (äta den rökta storfiskenn som jag fångat upp), sola, kanske ta ett glas vitt med dom godaste jordgubbarna som börjat komma, och bara umgås med den finaste familjen. Åh, vad jag älskar er!