ffridanilsson

Duger det till att önska? Är det någon mening?

Gårdagen bestod av mycket prat, och det var väldigt skönt att lätta på hjärtat lite. Det känns fint, och bra. Jag vet inte vart det kommer leda eller hur långt vi kommer den här gången, men det känns bra. En nystart på något underligt vis. Jag vet att jag inte kan svara på allt, och det är inte föratt jag har problem med att prata, tvärtom, jag tycker att jag har väldigt lätt för att yttra mig om saker jag tycker och känner. Men jag vet bara inte. Och somsagt, så är det verkligen någonting som jag också har funderat på, inte bara du. Jag önskar jag hade ett rakt svar, men just nu går det inte. Och jag vet inte varför. Det finns ju en anledning, och det vet både du och jag. Annars skulle vi inte stå där vi står idag. Jag hoppas, trots det, att vi lärt oss något ur dethär, och gör det till det bästa just nu. Och om det inte går, så förstår jag dig fullt ut.

Ibland gör man saker som man absolut inte borde göra. Nivet, dom här gångerna när man verkligen inte får skratta, men det går inte att hålla emot. Det bara går inte!

Varför?

Hur du ser på mig, som om jag är den ända
Hur du tar på mig, som om du inte kan låta bli
Hur du ger med dig, för att göra mig glad
Hur du talar till mig,
Hur du försöker.

Kanske mest hur du verkligen försöker..

Jag är en felsökare. Det har jag alltid varit, förutom en gång. Man skulle väll kunna säga att det var efter den gången jag började bli det. Felsökare. Det är det jag gör bäst, det är det jag kan. Orkar man inte, så sticker man efter ett tag. Skönare än att bli lämnad utan minsta förvarning, ellerhur? Jag kan vara väldigt hård och kylig, jag vet. Men det är den jag blivit. Man bygger upp en mur kring sig för att vara på den säkra sidan. Men det är besvärligt att riva ner den. Ingen som någonsin lyckats med det än. Hittills är det inte heller någon som orkat med mig. Förstående, tro mig. Jag gör det undermedvetet. För att slippa bli sådär sårad igen. Så sårad som jag aldrig mer vill bli. Ni vet.. det är jobbigt. Kanske det absolut jobbigaste, att stå där helt ensam kvar, och inte få någon förklaring till vad som precis hände. Men det blir bättre, dock med ett litet men för livet, men det blir bättre. Att försöka lita igen. Den ända människan man litade på. Sen går det något år, och samma sak händer, när man för en gångs skull sänkt garden. Somsagt, det är jobbigt. Men jag vet också att det inte bara är mig det är jobbigt för. Kärlek kan vara mycket, i olika former. Jag har svårt att säga dom tre små orden, för jag har blivit så förvirrad om vad dom betyder. Egentligen. Älska är ett starkt ord. Det skulle vara så mycket bättre om man bara kunde klicka på dendär "gilla-knappen", och sen är allt bra. Måste man älska någon? Det finns otroligt mycket människor som jag gillar. Och just nu är det stort nog för mig. Det betyder något för mig, istället för den högre nivån inom kärlekens tema. Kärlek är ingenting man kan ta på, den bara finns. Kärlek är någonting som finns. Den finns överallt, vart man än vänder sig. Men det kan handla om så mycket olika saker. Jag kan inte göra det här på egen hand, jag kan inte glömma allt och bara sprida dom fina orden omkring mig. Det skulle göra för ont. För alla. Jag behöver stöd, en hjälpande hand som håller i min medan vi tränger oss igenom allt som varit. Ett försök att inse att det inte behöver vara så speciellt, det behöver inte vara det bästa av alla världar jämt. Jag vet också att det är meningen att det ska vara något fint, inte jämt, men ofta. Det kanske är det som är tjusningen med det hela, love conquers all. För genom alla gupp på vägen, så finns den alltid kvar, möjligtvis lite undangömd, men den finns där, och den är lätt att plocka fram igen. Varje gång man bakar en grovsnus, eller när det börjar en disneyfilm på canal+. Såfort jag kollar under mina fötter, ser ett korsord, äter chips, steker bacon, plockar svamp, tänker på pannkakor, färgar håret, noppar mina ögonbryn, dricker vin, ser en stor hög med disk, duschar, sminkar mig, ligger i sängen (lakanet med färg på), kraf, när jag gråter, farmfrenzy, kemi, kollegeblocket från skolan, strumpor, bh, vatten, tända ljus, seinfeld, starwars, en mamma som säger: "det är en fin en, Frida", familj, barn, bilar, hastighetsbegränsning, snö, hundar, heffaklumpen, b-skräckfilmer, långt hår, konstig skäggväxt, massage, gitarrläxan och bussresor. Iprincip allt. Det går runt, och leder till samma ställe. Varje gång jag ser mig själv i spegeln, blir jag påmind. Jag vet att det kanske inte tycks vara mycket, om man jämför med dom tre små orden. Men det är mycket för mig. Och jag vet att det inte är lätt alla gånger, det är det inte meningen att det ska vara heller. Man vill att allt ska vara perfekt, det är det man strävar efter. Tids nog borde man inse att det aldrig kommer bli så. Det finns inte större hinder än vad man gör dom till. Jag vet att det kanske inte är vad du är ute efter, inget riktigt svar, men det är det ända jag kan åstadkomma nu. Jag gillar dig, trots att jag kan bli arg på dig väldigt ofta.

J.B - hej! du är fin.
Gilla Kommentera
Frida Nilsson gillar ditt inlägg

Jag är otroligt besviken, du vet precis varför.
Jag hoppas att du har dåligt samvete och ångrar att du gör som du gör.
Jag vet inte vart eller hur vi går vidare från det här?

Jag blir så besviken när du gör någonting som du vet att jag blir ledsen över.
Du sårar mig. Du sviker mig. Du förstör dina egna chanser. Är du nöjd nu?

Att oroa sig. Tecken på att inte kunna lita på någon, någonting.
En klump o magen. Man känner på en gång om man känner tillit. Lätt.
Sedan visar det sig att man hade fel, att man inte alls skulle lagt ner all möda på att öppna upp sig och låta allt få komma ut. Man blir sviken. Man hoppades på att det skulle bli annorlunda. Att alla tårar skulle varit ett bevis på att någonting är fel. En förhoppning om att det aldrig mer ska hända. Vågar man?

Gång på gång.. Hur länge ska det hålla i sig?
Är det någon mening? ..klart
Finns en mening med allt. Med alla.

Älskar att aldrig bli sviken av dom som ställer upp.
Dom som alltid finns där. Trots att man inte pratat på månader så snappar vi upp precis där vi slutade sist. Det var precis vad jag behövde just nu. Sådant man behöver när man känner sig övergiven och ensam. Du är en äkta vän!

Dagen har varit otroligt lugn, utan stress och massa måsten. Städat lite, hamrat, borrat, tankat hem massa mysig musik (alltid lika roligt att finna något nytt på egen hand som man aldrig hört tidigare typ), ätit god mat med mina bästa, lagat otroligt goda cupcakes (självklart med frosting) med svägerskan, tagit fram min fina vattenpipa som ännu inte provats efter 2 år, puffat på och snackat massa skit, spelat spel och skrattat, ända tills nu. Självklart var det vindrickning också. Min familj är speciell. Inte många som passar in och förstår sig på oss och det är vi alla så medvetna om. Men det kanske är lite så man vill ha det(!?) Sticka ut lite.

Lite musik som kom hem bla;
Admiral Fallow - Four bulbs
Coldplay - Paradise
Dirty pretty things - Bang bang you're dead
He is we - Fall
Keane feat K'NAAN - Stop for a minute
I'm from Barcelona - Treehouse
OK Go - Here it goes again
Maia Hirasawa - Yhe worrying kind
Missy Higgins - Sugarcane
Noah and the whale - Life goes on
The Fratellis - Whistle for the choir
The Fratellis - Chelsea Dagger
Two door cinema club - What you know

Vad ska man säga?
Trött på människor som säger en sak och gör en helt annan. Man pratar om hur man ska leva, hur man ska förhålla sig, och hur man ska bemöta andra. Men det går emot helt, när man gör tvärtom..
Jag är trött på att alltid bestämma, trött på att måsta ta beslut som faktiskt är livsavgörande (okey, inte livsavgörande, men det skulle kunna ha varit så). Jag är trött på att vilja ha någonting som jag vet att jag aldrig kommer få (inte inom den närmsta tiden). Jag är trött på att måsta känna efter hur allt känns, vad jag känner. Jag är trött på att det alltid, trots att jag inte gjort nått fel, vara den som ska säga förlåt. Jag är trött på sättet man påverkas av andra eftersom det verkligen är någonting som jag inte vill! Jag är trött på att jag inte har tid eller ork att lägga ner energi på sånt som ger mig någonting. Trött på att vara beroende av andra. Jag är trött på att man säger en sak, men menar en helt annan. Jag är trött på att försöka läsa av allt, försöka förstå mig på.
Jag är trött..


Varför kan inte allt vara precis som förut?

Jag vet att ni tycker att jag inte kan skylla på det, jämt. Nu kan jag.
Det är vad jag behöver, det är vad jag vill.
Nu äntligen har jag insett att jag måste göra så,
göra det som jag aldrig någonsin har lyckats med att göra förut.
Det kan tyckas egoistisk, okey.. men jag orkar inte ta det! Orkar inte

Jag kan hantera det mesta, det vet jag. Annars skulle det aldrig hända.
Men jag vet också att alla kan tappa kontrollen när det blir för mycket, verkligen för mycket.
Det är ingenting man ska skämmas för, det är så livet är.
Jag har alltid haft en stödpelare brevid mig, eftersom det är det jag behövt nu.
Borta.
Jag vet, att när jag tänker tanken att fixa allt, så är det otroligt lättsamt. Men det är tanken.
Och när jag vet med mig själv, att i detta fel är det inte mitt fel..
då klarar jag inte av att vara den som lappar ihop allting igen. Inte alltid!

Med en tankspridd hjärna, en orkeslös kropp, och ett förvirrat hjärta fortsätter jag denna dag,
i hopp om att lösningen kommer inom kort.


Inga problem fanns i den bästa av världar.

Just nu är det en jobbig tid. En tid när absolut ingen förstår, inte ens jag själv.
När man gråtit 3 timmar konstant utan avbrott är man inte så kaxig längre. Iallafall inte jag.
När man mår dåligt har man alltid en metod som fungerar för att man ska bli på bättre humör igen. För mig är det antingen att småäta eller att prata med mamma. Om det nu inte finns.. det finns ingenting att småäta, det går inte att prata med mamma. Vad gör jag då? ..jag fortsätter gråta tills en annan människa dyker upp. Allt jag behövde var en stor kram och varma ord som sa att allt kommer ordna sig. Efter det, generande skratt och prat om livet. Jag trodde inte att det skulle kunna kännas så bra att få prata med honom. Jag trodde inte att det skulle kännas överhuvudtaget. Och det jag absolut inte trodde, det var att jag skulle kunna klara av att öppna upp mig för honom. Men det gjorde jag, och det kommer bli fortsättning följer på det. Han har alltid funnits i mitt liv, men jag har inte tänkt på det på det viset.
Allting är fel.
Hur ska jag bära mig åt?
Jag behöver en nystart och koppla av.

Jag blir arg på mig själv, men även på dig.