ffridanilsson

Fundersam.
Retar upp mig på saker. Mycket saker, skitsaker.


Älskar att se dig le, det lixom drar i mina egna mungipor.
Vill leva ett helt vanligt Svenssonliv och veta att din gränslösa kärlek alltid finns där,
trots alla skrik och tårar. Vi har varandra, alltid!
När jag sitter och funderar så förstår jag på nått vis att det alltid kommer vara så,
du och jag. Men den andra stunden säger tvärtom. Jag blir osäker på vart vi står.
Jag blir nästintill säker på att dagen då du ska lämna mig strax kommer.

Orkar inte. Orkar inte tänka. Orkar inte känna någonting. Orkar inte gråta.
Men det är inte det lättaste att försöka styra över känslorna eller tankarna.

Jag hoppas dagen kommer, då jag bara kan finnas till, andas och njuta.
Titta mig över axeln och se på när du klipper gräset medan jag sitter på altanen och solar,
och veta att du finns där, jämt. I nöd och i lust tills döden skiljer oss åt.

Det blir bara fel..
Och jag blir så otroligt frustrerad, arg och förvånad varje gång när jag reagerar som jag gör. Jag kan inte begripa det..
Det blir samma sak varje gång, och jag försöker komma på varför, men det är lönlöst. Jag blir ledsen och uppriven, utan att jag förstår varför. Och följden av det blir att både du och jag blir arg; du, för att jag alltid blir såhär, och jag, för att jag alltid blir såhär utan att ha den minsta lilla kontroll över mig själv.

Jag vet att det inte är lätt för dig heller, men det kändes skönt när du sa att det är jobbigast för mig själv, vilket stämmer otroligt bra.
Jag är trött över att inte kunna göra som jag vill, trött på att lyssna på mina tankar, trött på att vandra omkring i dom negativa banorna. Jag är trött, och just nu vet jag inte vad jag ska göra.

Det ända jag vet är att det är nått jag känner, annars skulle jag inte reagera på det viset. Det är jobbigt att alltid gå omkring och känna någonting, jobbigt att alltid gå omkring i ständig oro, utan att egentligen veta över vad.

Jag är trött på det mesta just nu, och skulle på nått vis vilja lägga mitt liv bakom mig och påbörja ett nytt, riktigt liv. Det skulle ha varit bra. Men det funkar väll inte riktigt så antar jag..

Jag är glad för att du finns, tacksam över att du stått vid min sida tills idag, lycklig över att det är vi, och trygg med min hand i din. Jag vet att jag är otroligt dålig på att uttrycka mig, men det är väll kanske så att jag helt enkelt har lättare för att skriva än att säga det.

Och för varje dag som går, varje timme, är jag orolig över att det ska vara den sista.

Sommaren har gått fort. Snart är det höst. Det ska faktiskt bli skönt, längtar lite till vintern om jag ska vara helt ärlig. Om någon vecka kan jag förhoppningsvis börja flytta, och jag har inte riktigt förstått det än. Men det kommer väll det också, när jag inser att jag är helt själv. På onsdag kommer golvkillarna och slipar och behandlar trägolvet, samt lägger nytt i alla andra rum. Det kommer nog bli tipptopp.
Det som finns kvar att göra nu är: