ffridanilsson

Det var ett tag sen sist, men man har sina trogna läsare ändå! Inte illa mina vänner, inte illa. Idag har jag varit hemma från jobbet eftersom min förkylning gjort mig förlamad. Pappa kom med hostmedicin, som alla gånger förr, smakar det skit.
Eftersom jag inte ville sova hela dagen (vilket jag utan tvekan kunnat göra) så fick jag för mig att baka. När jag väl står och vispar ihop smeten så känner jag vilken otroligt dum idé det var. Helt slut! Sen till-på-köpet så började jag blöda näsblod eftersom en stor jävla skål landade på min näsa när jag skulle plocka ner någonting annat från skåpet. Men det är precis som det ska, min tur, som alltid. När jag skulle hugga in på glasyren kände jag en lättnad över att jag snart var klar (trodde jag ja). Men det blev ingen glasyr eftersom jag inte hade något florsocker. Då sket jag i allting, slängde mig på soffan, ringde pappa för att höra om han möjligtvis hade lite florsocker på sig (han åkte och köpte det), och somnade innan pappa ens hunnat komma.
Tillslut så blev det moccarutor trots allt. Och jag förstår fortfarande inte riktigt varför jag bakade, för jag var inte sugen på någonting för fem öre. Men det kanske går åt, om inte annat får jag väll ta med mig dom till jobbet. Gav en låda till min kära bror. Ibland kan jag vara riktigt snäll måste jag erkänna. Men framförallt rolig. Ibland.

Nu börjar dagarna att räknas ner tills vi återträffs i kära Rosersberg. Det är blandade känslor, helt klart. Men det löser sig nog när man väl är där.

- - -

Hur kommer det sig att jag inte kan sluta tänka på dig? ..jag vet egentligen inte ens vem du är. Ditt namn, vad du jobbar med och vars du bor. Önskar jag visste mer, önskar jag vågade att ta kontakt med dig. Men fegheten tar över mig totalt. Och den återkommande frågan.. Hur kan jag ens tänka såhär? På ett sätt är det självklart för mig.
Jag kunde inte sluta le.
Och det räcker långt för mig. Att ta detdär steget är jobbigare än jag trodde. Jag fick en liten knuff igår, men vet inte hur jag ska tolka det.
Typiskt tjejer, att försöka tolka allt som sägs. Irriterande jag vet, but i can't help it. Man letar efter små tecken, får för sig att allt är ett litet tecken. Fast det i själva verket inte betyder någonting alls.
Tur att man är medveten om hur man är iallafall. Att man kan blåsa upp små saker tills dom blir så stor att man inte kan missa dom. Det bara måste vara ett tecken.
Dumma lilla jag.

Jag vet att jag sagt på senaste tiden att jag inte vill tänka på någon, att jag inte orkar. Det tar trots allt otroligt mycket av din energi. Men det är annorlunda!
Det känns bra att tänka på dig, trots att jag inte vill erkänna att jag gör det för någon (förutom J). Hon förstår sig på mig.
Nu finns det inte så mycket mer att skriva. Känns som om att jag skrivit det jag ville få fram ikväll. Nu ska jag borsta tänderna, lägga mig i sängen tillsammans med lappisen och som ni kanske alla redan förstått, tänka på dig.

Hur länge klarar jag av att hålla det för mig själv?
Det kanske går över..