ffridanilsson

Jag vill betyda något för världen innan jag dör.
Men på den senaste tiden har jag börjat tänka annorlunda, i andra banor.
Jag ser saker som jag inte vill se och får höra saker som jag inte vill höra.
Nya dofter, nya människor, tankar och känslor som jag inte vill veta av.
Jag har alltid kunnat drömma mig bort till en speciell plats där solen skiner och naturen glänser, när jag vill komma bort från verkligheten en stund.
Jag blundar och önskar mig bort.. bort till det stället där jag kan få tid att tänka och vila upp mig för att återgå till verkligheten. Bort till en liten äng med ett päronträd.
Men här är också allting fel.
Päronen faller ner i huvudet på mig medans löven på trädet sakta släpper taget och faller ner mot marken. Trädets rötter vissnar och hela päronträdet dör bort, jag försöker få det ogjort men det är inte jag som styr, det är inte jag som bestämmer här. Jag flyr bort till en å men någon knuffar i mig, jag väntar på att få känna tårna nudda vid bottnen så att jag kan skjuta ifrån mig för att snabbare nå upp till ytan.. men den är bottenlös.. Det finns inga fiskar i ån endast en haj som äter upp mig. Jag försöker att borra mig ut men är inte snabb nog.
Jag är död men levande, kan tänka, känna, höra och se.
Ett levande lik.
Jag skriker för att komma bort men det hörs bara viskningar, jag försöker att inse att verkligheten inte är långt borta men misslyckas.
Hur långt jag än kan se så upptäcker jag aldrig den som knuffade i mig i ån.

Jag tänker och tänker, önskar mig tillbaka,
konstigt nog är det någon som hör min bön.
Mina ögon är mina egna, jag kan skrika hur högt jag vill,
solen gassar och människor pratar.
Det är en varm, klar himmel och en stor grön äng, med ett päronträd och en liten å.
Känslan jag känner kan inte beskrivas.
Är allt som vanligt nu?