ffridanilsson

Nu kanske jag gett er alla falska förhoppningar. Det kanske inte blir ett inlägg som är flera meter långt. Det blir så långt det blir helt enkelt, och vi märker nog hur länge jag orkar sitta och skriva. Shoot!

Igårkväll låg jag i sängen för att sova (eftersom jobbet kallar, trots att jag fick en timmes sovmorgon). Zappade igenom alla kanaler på tvn tills jag fastnade på 24an. Programmet handlade om våldtäkterna i Bjästa. Jag kände ganska snabbt hur otroligt irriterad jag blev, rent ut sagt, och bestämde mig för att skriva ett lååångt inlägg om det idag. Men när jag vaknade imorse av ett sms kom jag ganska snabbt fram till att skriva om någonting helt annat. Jag vet inte hur rubriken kommer lyda eftersom det känns som att det handlar om så otroligt mycket, fast ändå så lite.. "Kärlek".

Har ni någon gång varit med om detta?
Du träffar någon som du kännt i flera år. Redan efter första gången får man förklarat för sig hur han känner. Man är själv väldigt osäker eftersom man precis gjort slut med sin tidigare kille. Man försöker förklara att man inte är redo för nått nytt riktigt än. Det går ungefär 3 månader och ni är med varandra som vänner, i princip varje dag. Då det plötsligt händer, och du inte kan stå emot det längre. Du släpper allt och orkar inte streta emot längre. Du har blivit kär, big time. Du upplever bland det bästa du varit med om, äkta kärlek och riktig lycka, tills han plötsligt förklarar för dig att han saknar sitt ex. Du får ingen förklaring till en början, mer än "det blir bäst såhär". Du blir otroligt sårad eftersom allt hände på bara några timmar, chockad, eftersom något som du aldrig trodde skulle kunna hända, händer. Ena stunden var man det bästa som hänt honom och den andra stunden så är du som vilken Frida som helst. Dagarna går och han påstår att han gjorde ett misstag. Han var tvungen att avsluta sitt tidigare förhållande eftersom det fick ett så hastigt slut. Visst tänker man, eller hur? Dum som man är.
Men somsagt, "kärlek" är besvärligt.
Ni hittar tillbaks under en kortare tid och är precis som tidigare, lyckliga tillsammans. Trodde duja!
Han gör slut igen, utan någon förklaring. På något vis blir du inte förvånad och heller inte speciellt ledsen eftersom du kanske trots allt var förberedd på det mesta.
Månader gick och du är lycklig. Tänker på dagarna som har varit, men ändock lycklig. Livet gick vidare och du stötte på några underbara människor i Rosersberg. Att studera ledde till att du inte tänkte speciellt mycket över huvudtaget.
När han hörde av sig blev du självklart glad, det ska man inte sticka under stolen med. Man för komplimanger. Han vill träffa dig när du kommer hem eftersom han försökt förklarat för dig hur otroligt mycket han saknar dig, allt med dig. Det man hade.
Du åker till honom eftersom han ville det. Ni sitter vid bordet i köket, dricker kaffe då han plötsligt öppnar sig ganska rejält. Man får för sig att han menar allvar eftersom det ser ut som om det är jobbigt för honom att prata om. "Jag saknar dig, ångrar att jag gjorde slut och önskar att jag inte gjort det. Jag vill att vi ska lösa allting. Jag har inte kunnat tänka på någon annan än dig, kan inte ens se åt en annan tjejs håll. Det är bara du."
Visst blir man rörd och glad? ..otroligt. Men efter allt som varit vill man gärna vara på den säkra sidan, eller hur? Man orkar inte med mer påhitt, inga fler tysta förklaringar. Någonstans tar det stopp. Ni bestämmer er för att ta det lugnt och se vad som händer. Men ni är rörande överrens om att allt ska bli bra igen.
Ni träffas igen. Du åker till honom och ligger över för en natt. Saker och ting börjar gå lite för snabbt och du säger till. Ni kommer fram till att ni kanske ska ta det lite lugnare.
Dagarna går och ni pratar lite allmänt om saker och ting.
Den 28mars (i förrgår) sa han senast att han ville lösa allting mellan er. Det är väll klart man tror på saker som man får höra.
Den 30mars har han ett förhållande.

Jag läste smset på morgonen, suckade och somnade om en stund. Det är så otroligt mycket tankar och funderingar må ni tro. Men jag kan nästan sätta hur mycket pengar som helst på att jag aldrig kommer få en förklaring, återigen. Det ända som är skönt, det är att jag inte är ledsen. Helst av allt vill jag egentligen bara skratta, men det är ganska tomt trots allt. Gråta kommer jag aldrig mer att göra. För om det är någonting som jag lärt mig, så är det att gråta över rätt saker, saker som betyder någonting. Och en till sak som gått upp för mig, det är att du inte är värd mer än någon annan.
Hur tänker man?
Varför gör man något sånthär?
Tycker man att det är roligt att sätta andras känslor på spel?
Hur kan man ljuga..

Det är så otroligt mycket som jag inte förstår. Jag är förbannad. Inte ledsen, inte besviken, eftersom jag återigen inte är speciellt förvånad. Jag hoppas att hon vet vad du sagt till mig den senaste tiden (vilket hon förmodligen inte gör. För varför skulle du berättat det för henne?). Och jag hoppas att ni blir lyckliga om det är det ni vill:) för jag orkar inte vara inblandad i dethär mer. Tycka synd om*
Men mest av allt hoppas jag att du kan börja vara ärlig. Allra helst mot henne.

Alltså det här med ärlighet och att tala sanning. Jag förstår inte hur det ska vara så otroligt svårt. Jag lider med dom som ljuger, som måste hålla reda på vad han hittat på och inte.
Tacka vet jag sanningen. Då slipper man tänka, fundera på vad man sagt och inte sagt.
Idag har jag bubblat upp igen! Men jag måste erkänna att det var otroligt skönt. Även om jag har kortat ner allt mycket, så har det blivit några rader. Och det är väll kanske det som räknas, att folk ska ha någonting att läsa. Och det är klart att det förmodligen inte är många som vet vad det handlar om (på riktigt), eftersom jag inte sagt speciellt mycket. Men det är nog lika bra som det är:)
..men nu vet ni hur livet kan vara.
Man ska helt klart vara glad över att man blivit den man blivit. Uppfostrad på det sätt man blivit, umgåtts med dom rätta vännerna som stöttat dig genom allt. Att kunna känna sig tillfreds med den man är, vara lycklig, över att just jag är jag. För det är i sånna här lägen som man verkligen inser hur bra man har det. Hur tacksam man är för dom där små sakerna (tidigare inlägg, små simpla ting) som betyder så otroligt mycket.

Hela situationen ska nog inte vara svår att lägga bakom sig. Allt har blivit så mycket lättare nu. Tack! Men det känns som att min blogg kan komma att handla om mycket framöver. Skulle egentligen ha skaffat en blogg som handlar om tankar,känslor,funderingar och en om hur min dag varit. För just nu skulle jag vilja skriva vad jag gjort idag också! En kanondag, utan tvekan.

Hade somsagt sovmorgon eftersom jag skulle vara med Joel idag, killen som börjar en timme senare och slutar en timme senare. Vi satte oss i bilen, han pratar i sin privata mobil och jobbmobilen ringer. Han räcker den till mig och säger: Svara!
Till o börja med hatar jag att prata i telefonen, och hur skulle jag veta vad jag skulle säga? Hm. Jag svarade med sotningen Frida, kort och gott till att börja med. En man som ringde med lite funderingar och besvarade allt så gott jag kunde och tror att kunden blev nöjd. När jag lagt på får jag mycket beröm av Joel och han säger att jag ska svara i den hela dagen. Där satte jag stopp och kunde sträcka mig till att vi kunde köra varannan gång. Sagt och gjort. Själva grejen med dethär var att, hade han frågat mig om jag kunde svara så skulle jag sagt nej, och tvekat otroligt mycket. Men nu sa han bara svara, vilket ledde till att jag inte kunde ifrågasätta det, eller välja själv. Har varit upp på 20 tak idag, upp och ner. Och tro det eller ej, men det är jobbigt att vara kort, när flera skorsten är ungefär lika hög som dig själv. Då tar det i armarna när man ska stå med dom rakt upp och dra,dra,dra. Snart kanske man ser ut som en biffis. Ingenting jag strävar efter dock, tycker inte att det är vackert. Men, smaken är som baken, delad.
Efter alla stegar jag skuttat omkring på så började jag snart sluta tänka på vad det var jag gjorde, utan bara gjorde det, även om stegen var lös eller utan glidskydd. Nu kanske det inte låter som en stor sak, men för den som varit höjdrädd i sitt tidigare liv, så ska jag berätta för er, att det är det!
När jag kommer ner från taket för att se hur det går gör Joel nere i köket säger han åt mig att gå vidare till nästa hus och ta det. Sagt och gjort. Frida kilar iväg och tar fram papperet, försöker lokalisera vart hus nummer 215 ligger någonstans, tar med mig allt jag behöver och traskar iväg med en klump i magen. Nervös var jag. Men det gick galant! Och jag känner mig väldigt nöjd med den här dagen hitentills (egenstavning).
Haha, oj vad klockan har blivit mycket. Men så går det väll, måste ställa mig och försöka tillaga någon sorts middag (inte för att jag är hungrig utan för att det är tydligen så man ska göra, sägs det). 

Snart bär det av till kära Rosersberg igen, och det ska bli mycket trevligt (konstigt nog).
Måste boka in en färgning i salong Frida nr2.

Mat var det, sen snuggie framför tvn!:)
Puss!