ffridanilsson

Efter att ha kikat omkring i diverse bloggar kände jag genast suget efter att skriva.. något mer än bara min dag på jobbet. Även fast det just nu är det ända jag har tid med. Just nu är det dagarna som hjälper mig att sluta tänka, har ingen ork kvar till det helt enkelt.

Jag är nyfyllda 21, bor fortfarande hemma (men det tar emot) och har egentligen ingen som helst aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag sökte in på skorstensfejarutbildningen och kom förvånande in. Jag hade ingenting annat för mig för stunden och hoppade självklart på det, trots att det var en skrämmande tanke. Jag har alltid varit en hemmakär flicka. Och har inte kunnat se mig själv någon annanstans än här hemma i lugna Sundsvall, där det mesta bara flyter på. Men det är precis det här jag behövde. Och det kunde inte ha varit en bättre tidpunkt i mitt liv. Jag behövde komma bort, sluta tänka på kärlek, vänner och familj. Jag behövde helt enkelt hitta tillbaka till mitt liv, såsom jag vill att det ska vara. Det känns som att jag inte gjort speciellt mycket för min egen skull. Har två gånger sökt till volontärarbete utomlands. Första gången åkte jag inte ens till intervjun eftersom jag träffade en karl och blev fast. Kände i slutet av förra året hur mycket jag ångrade mig, att jag inte tog chansen. Det handlade självklart inte bara om att jag blev kär.. även om det var en anledning till att slippa erkänna att jag var rädd att ta det där stora steget. Jag sökte därför igen, åkte på intervjun och kom med, men eftersom jag då träffade mitt livs största kärlek så tackade jag vänligt men bestämt nej. Och självklart ångrar jag mig nu, återigen.
Det är felet man gör när man blir kär. Man släpper sitt liv och skulle kunna offra allt, och lite därtill. Hur mycket man än intalar sig själv "jag ska aldrig mer göra om det" så är det som bortblåst när man väl är där. Kärlek är besvärligt. Och jag kan känna att, är det inte besvärligt så är det inte riktig kärlek. Allt är inte perfekt, det ska inte vara perfekt. Det är svårt ibland, finns ingen som har sagt att det ska gå som på räls.
Jag vill inte falla för någon som är på pricken lik mig. Jag vill hitta någon som har det jag inte har, som kan det jag inte kan. När två personer med sina olikheter kan smälta ihop och bli till en. Den ena har vad den andra saknar.. när varje vackert ord blir till ett nervöst erkännande, när man inser att kärlek kan vara något helt annat än det man föreställt sig.
När lycka handlar om små saker. Det är små simpla ting som gör livet någonting värt.
Bara för att jag inte skriver om allt som hänt, exakt hur jag känner, tänker eller tycker, så betyder det inte att jag glömt dig,mig,oss.
Jag vet vad jag vill, vet vad du vill och viceversa. Är kärlek tillräckligt?
När man kan varandra utan och innan,
och det ändå finns så mycket mer att säga,
så mycket mer att ta reda på.


Helgerna är för korta,
dagarna för långa,
ord så betydelsefulla och känslor helt obeskrivliga.
Minnen som aldrig försvinner,
tankar som förvirrar,
saknaden för stor och tystnaden för hög.
Saker man inte kan förklara, känslor som man inte kan styra.
Ett hjärta tillhörande en person, som man aldrig vill släppa taget om.

Man vill inte gå omkring och drömma..