ffridanilsson

Det är stunder som dessa som man verkligen inser hur lätt man tar på livet, egentligen. Man tar det mesta för givet, utan att tänka sig för, eller att ens veta om vilka risker livet medför. Och andra sidan är det klart att man inte ska gå dag ut o dag in och oroa sig för att saker o ting ska hända. Men en sak är säker, och det är att man ska ta vara på varenda minut, varje dag som man spenderar tillsammans med människor man älskar. Någonting som man kanske alltmer tar, just, för givet.

Jag har tänkt mycket på det här.. Förut sa jag väldigt ofta "jag älskar dig" eller "puss" i telefonen innan man la på, just bara därför att jag fick för mig att man inte hade nån aning om när man skulle prata nästa gång med personen i fråga. Om man överhuvudtaget skulle få den möjligheten?

Det här är början på någonting helt nytt för min del. När jag kom hem för en liten stund sen, gick ut på internet o ser det jag ser. Jag fällde några tårar, dels för att någonting hemskt har hänt, dels för att min vän får gå igenom detta (<3), dels för att saker och ting kan hända så himla snabbt, och dels för att det kan faktiskt hända vem som helst. Det som stack till hårdast just då, var att jag insåg att han inte får se timråmatchen imorgon.

Ibland kan man ha känslan av att saker och ting har en mening, ellerhur? Men när livet ger dig en fet höger på det här viset, då är allt, verkligen allt orättvist. Och om man nu trodde på en Gud innan dess, så dissar man han ganska raskt.

Att veta att det lika gärna hade kunnat vare min.. exakt lika gammal. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tagit mig till. Jag ska verkligen börja ta vara på allt. Och jag säger det här med handen på hjärtat, jag finns här för dig, trots att jag vet hur otroligt många det är som säger exakt samma sak, så vill jag iallafall att du ska veta att jag verkligen gör det.

Vi är alla starkare än vi tror. Och hur man än vrider o vänder på saker o ting, så kommer det alltid att vara som det här. Det suger, jag vet. Men det är precis så det här, hur tråkigt det än må vara. Man ska ta hand om sig själv, sin famlij, sina vänner.. och låta minnena o det förflutna leva vidare inom en.



Det hårdaste slaget av dom alla, det kan nog vara ett simpelt adjö, hejdå. Att säga hejdå, kan vara bland det jobbigaste som finns, och det behöver inte handla om döden. Utan det kan handla om vänskap, kärlek, husdjur.. ja, you name it. Men det spelar egentligen ingen som helst roll vad det handlar om, det kan vara precis lika jobbigt för det. Ibland måste man säga hejdå, för sitt eget bästa, trots att man alla gånger inte vill (för att slippa bli sårad gång på gång på gång), ibland är det ett måste och man har absolut ingenting o säga till om.

Jag finner inga ord längre..