ffridanilsson

Sett mycket på oth. Det kanske är så man ska göra.. att skriva ett brev varje dag till personen man är kär i. Nu kanske det låter lite konstigt.. jag kanske inte är kär fortfarande, men jag saknar precis allt som har o göra med dig. Och även om jag inte säger det rakt ut till dig, så hoppas jag du vet. Och även om jag känner som jag gör för dig, så vill jag bara att du ska finna din lycka.
Jag tror nästan jag ska ta o skriva nått iallafall, när jag kommer ihåg, o så fort tankarna kommer. Dock tänker jag som oftast på dig. Och jag förstår egentligen inte varför, men det kanske är så det är? Jag mår inte dåligt av det iallafall. Utan på nått vis är det bara en sån här skön känsla, att veta hur lycklig man var o hur otroligt underbara alla dagar tillsammans var. Det är det jag nöjer mig med just nu. Det är det jag strävar efter.. att kunna bli så lycklig igen nån dag framöver.
För jag tror att den lyckan kommer bli svår att klå.

Man förändras med tiden, inser vad som är viktigt o mindre viktigt. Man kommer på sig själv såhär i efterhand. Och det finns ju ingenting man kan göra åt. Just nu är jag för stolt för att erkänna, för stolt för att berätta allt.. för på nått vis kanske jag innerst inne vet att det vi hade, det är förbi. Jag har lixom inte tänkt så mycket på exakt det.. utan mer på allt vi gått igenom, hur gärna jag skulle vilja vara i din famn o bli kramad på detdär viset som bara du gör, trots att kramar inte var nått för dig.
Dina kramar var allt som behövdes.. för att känna sig trygg.

Och det spelar lixom ingen roll längre känns det som.
Men det känns skönt att allt hänt, så jag kan få plocka fram alla minnen och se in i framtiden på hur jag vill att det ska vara.

Jag vill ha det precis såsom vi hade det,
och jag hoppas att jag finner hälften av den lyckan jag kände då:)